Att promenera på mässan är lite som att återuppleva vattenfestivalen. Ljudnivån och trängseln är den samma fast langos blivit ipads, godisförsäljare blivit software mongers och koncerter blivit demonstrationer av interaktiva 3D-tavlor. Känslan av att det personliga utrymmet kränks är såklart inte enbart negativ. Det bubblar över av entusiasm och idealism i form av potentiella verktyg och arbetssätt. I den här texten tänkte jag dock reflektera över något så kontraintuitivt som de reaktionära inslagen i den annars så framåtsträvande mässan. Som svensk är det svårt att resa till stora brittanien utan att slås av de konservativa inslagen som genomsyrar de mesta av ö-tillvaron: gamla taxibilar, skoluniform, respekt för auktoriteter och kungligheter etc. På den pedagogiska fronten är mina pet peeves: classroom management, barnaga och nannyuppfostran de starkast lysande… ja jag skulle vilja vara generös nog att tilldela dem någon vänlig metafor, kanske en stjärna, en lykta eller en fyr, dock är de enda bilderna som dyker upp i mitt huvud ett svart hål, alternativt Björklunds tandglugg.
Hur som haver finns det, när man flanerar i BETT-mässans gränder, enstaka utställare som skyltar med produkter som går med benämningar som behavioral management software. Det räcker med åsynen av de tre orden för att blodet, i förvånande bokstavlig utsträckning, ska frysa till is i mina ådror. Borta är oset ifrån touch screens och interaktiva shakespeare-pjäser. Kvar är endast en dåligt upplyst Orwell-korridor som leder in i ordning och reda grottan. Den är lite omysig i mitt huvud. Det är ett fuktigt betonggolv och en sån där vit övervakningskamera fast med folkpartiets logga på sidan.
Hmm, tänker den uppmärksamma läsaren. Är inte sådana här raljeringar med binära ideologiuppdelningar och resonemang som skulle få vilken retorikmedveten läsare som helst att knyta näven i fickan och tyst och irriterat börja räkna fallasier. Ni har rätt, det är lätt att glömma ideologiska gråzonen. Dock finns det tendenser som gör att jag blir orolig över den politiska utvecklingen på skolfronten i Sverige. Som tur är så finns trösten här på mässan: kreativitet, individualisering, verktyg för elevinflytande och tankar om att omvärdera den klassiska lärare-elevrelationen.
Vid pizzastunden efter teachmeeten som, ägde rum i samband med mässan så diskuterade vi kort en av produkterna på mässan, en övervakningskamera som skulle installeras i klassrummet. Tydligen skulle det även finnas möjligheter för läraren att få instruktioner från ett monitorrum beroende på vad kameraoperatören lagt märke till för oegentligheter i klassrummet. Den spontana reaktionen hos den ena av mina brittiska kollegor hade varit en obehagskänsla i magen. Den andra berättade dock att han hade använt sig av apparaten i klassrummet. Han hade opererat den helt själv. Efter ett pass som han kände sig missnöjd med gick han till videoarkivet och tittade igenom den filmade lektionen. Han klippte ut några avsnitt där han tyckte sin egen insats var bristfällig. Lektionen efter visade han snuttarna för elevgruppen och bad dem diskutera vad som kunde förbättras varpå en ytterst givande diskussion följde.
Om brittiska lärare, trots det reaktionära klimatet, kan trolla fram elevinflytande med hjälp av kontrollverktyg, hur kan det då inte finnas hopp för den svenska lärarkåren i en tid där disciplinära åtgärder är den lösning som politiker förespråkar? För mig är det en tanke som kan tina även det frusnaste av blod. :)
